Hur ska man börja med att förklara andra året i gymnasiet?

Omtumlande? Stressande? Fördjävligt? Underbart? Kaos? Ensamt?

Mytomanen jag skrev om i "Ettan" hade nämligen nu bytt skola. Jag kom tillbaka efter sommarlovet, skiträdd för vad folk skulle säga till mig. Skulle någon vara med mig överhuvudtaget? Mina broar var brända med många, det hade M förstört för mig.

Som tur var så hittade jag mina änglar. Alexia och Bea som skulle vara mina närmsta allierade de kommande två åren, fram till studenten. De tog mig an och jag lärde känna deras kompisar. Jag vet aldrig om jag har tackat dom för det, men tacksam är jag! Även om de är en väldigt stor del i min gymnasietid så är det Teater den här bloggen ska handla om. 

Alexia och Bea <3

I tvåan fick vi lära oss mycket, det var först nu som vi började bjuda in publik (vänner, familj, andra elever) till att komma och kolla på det vi skapade på scen. Vi hade olika moment så som Shakespear, pantomim, halvmask, helmask, morderna scener och det värsta till sist, Clown!!

Jag som har clownfobi höll bokstavligen på att dö under dessa lektioner. Det var en av de värska saker jag varit med om! och jag kunde ju inte lära mig mycket av det heller, med tanke på att jag inte ville kolla på läraren så fort hon fick på sig en clownnäsa. Sen fanns det ju alltid klasskamrater som försökte skämta, de förstod inte riktigt allvaret i min rädsla. 

Men det var bara en del av det hela. Pantomim tyckte jag var otroligt intressant, väldigt lärorikt och "lätt" att lära sig. Det gjorde att man fick en helt annan kontroll över sin egna kropp. Jag kunde nu säga "Jag älskar dig" med hela kroppen och inte bara med inlevelse i en mening. Jag kunde spela igenom en hel pjäs, bara med hjälp av min kropp, mina medspelare och lite musik. Vi fick en uppgift att spela upp en känd film på 10 minuter, den skulle vara stum! Vår grupp fick Casino Royal! Med hjälp från Alice Cooper's Poison, vita skjortor och mörka byxor så klarade vi av det. Vi fick t.o.m med duschscenen. Jag kan än idag säga att jag är nöjd med den tolkningen. 

Då är vi på halvmask. Vi fick göra våra egna halvmasker och sedan använda dem i teatern. Halvmasker är alltså sånna som bara sitter från näsan och uppåt. Munnen är alltså fri. Det är en utmaning i sig för det är masken och din egna röst som bestämmer vilket humör din karaktär är på. Så där fick du in rösten på ett helt annat sätt. Skulle det vara en glad karaktär fick du se till att även din röst lät glad, skulle du vara trött så skulle din röst vara släpig och trött osv. Du kunde inte använda dig av ditt ansiktes olika miner utan fick förlita dig på att din röst skulle hålla, bjuda in publiken och hålla dem intresserade. Sen kunde du självklart använda dig utav resten av kroppen för att förmedla din känsla men det var inte en lätt uppgift. Man fick tänka utanför ramarna och kolla sig i en spegel både en och två gånger innan det såg bra ut. En utmaning men förbaskat bra när man får till det.   

Helmasken, nu kommer vi till det riktigt kluriga. Du har varken ansiktets mimik eller någon röst. möjligen ett grymtande eller en suck men inte mycket mer än så. Här har vi användning för kunskaperna vi fick från Pantomimen och Halvmasken. Det är till stor del halsen och ner du använder när du spelar med helmask. Du inser att om du har lillfingret fel så förändras din karaktär. Du måste konsentrera dig på hur du står där du står, när du ska stå där, hur du ska röra dig i just det tillfället för att få till den rätta känslan. Du vet DEN känslan som övertygar hela publiken om att du verkligen är jätteledsen, jätteglad, blyg, likgiltig osv. Alla kroppsrörelser måste nästan bli lite överdrivna för att de ska fungera. Vinkar du med fingrarna är du kanske flörtig medans om du vinkar med handen är du en 5 åring som precis blivit lämnad på dagis och vinkar du med hela armen kanske du vill få kontakt med din kompis som står 20 meter bort. På så sätt kan din karaktär förändras med bara en kroppsdel. Helt otroligt facinerande när man tänker på det. Du kommer aldrig tänka så mycket på din hålling som när du spelar med helmask.   

När vi kommer in på det som de flesta kallar för "riktigt" skådespeleri så tänker jag börja med morderna scener. Jag vet inte om jag kan kalla de för morderna eftersom alla dialoger som spelades upp kom från pjäser/filmer från 50-60 talet. Det var bland annat Linje lusta skriven som pjäs 1947, gjord som film 51 och 81. En pjäs med väldigt starka scener! Jag hade tyvärr inte den utan en helt annan som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag var i alla fall en alkoliserad morsa som tydligen skulle vara anorektisk (kul twist med tanke på att jag aldrig varit smal) med en dotter som alldeles för tydligt var i trottsåldern. Jag tror nästan att det var en av de starkaste och svåraste scenerna att spela. Inte rent fysiskt men psykist, jag kände mig anorektisk, hungrig och lätt berusad under de tillfällena vi spelade upp det. Så inne var jag i rollen! Självklart var jag aldrig något av det, för direkt efter jag spelat klart och gått av scenen så gick jag tillbaka till mitt vardagliga jag. Det tror jag är otroligt viktigt, för på scen är du din karaktär oavsett vad som händer i ditt privatliv. Din karaktär är ditt jobb, du är inte dig själv på scenen, du är den du spelar. Håll fokus på det du gör så blir det bra. 

Shakespear, shakespear, shakespear... vad ska jag säga, klassiker! Vissa tycker att det är urtjatat men jag tycker fortfarande att det är värt att föra upp. För det finns tusentals olika sätt du kan sätta upp hans pjäser. När vi började med Shakespear projektet i skolan så fick vi först en monolog ur en av hans pjäser. Jag fick amman från *Romeo och Juliet* och när jag övade inför lärarna så säger Alex "Har du ingen rolig röst att ge henna" och bara rakt från huvudet så började jag prata skånska. Alex och Stein skrattade och Stein sa "Skitbra Annika, skitbra. Fortsätt så" vilket slutade med att amman blev skånsk. När vi spelat upp monologerna så fick vi i uppgift att vi skulle spela upp hela pjäsen fast i utvalda delar. Så vi valde ut de mest visentliga ur pjäsen och spelade upp det, jag tror det tog 20 minuter ungefär. Vår grupp flippade ur totalt. Det var först två dagar innan uppspel för föräldrarna som vi fick ihop något vettigt. Innan dess var det mest bråk och diskutioner. Vilket lärde mig att man inte kan ha 5 stycken som ska försöka bestämma hur det ska vara. Det kan bara vara en som tar de slutgiltiga besluten, annars blir det inget annat än kaos och gegga av hela grejen. 

Så tvåan var ett intensivt teaterår. Inte nog med att man har väldigt mycket teater så har man även väldigt mycket övrigt plugg! Jag tog en extra kurs om regi som fick upp mina ögon för det jag egentligen ville hålla på med. Tänker dock inte gå in på det så detaljerat här eftersom jag tror det kommer bli ett betydligt längre inlägg om det.

Det jag tog med mig mest från tvåan var nog gemensamheten i klassen. Då var vi fortfarande en klass. Med många intriger och känslor. Blod, svett och tårar brukar man ju prata om, jag skulle vilja lägga till glädje, skratt och kärlek i det citatet så har vi andra året på gymnasiet. Tack!

"En dödsmärkt kärleksväg mot undergång,

Föräldradårskap, dråp och vedergällning,

En kärleksnatt som bryts av fågelsång

Är innehållet i vår föreställning –

Och har jag missat något av det hela

Så får ni se resten när ni ser oss spela"

B what u wanna b! // Annika!