Hur ska man börja med att förklara andra året i gymnasiet?

Omtumlande? Stressande? Fördjävligt? Underbart? Kaos? Ensamt?

Mytomanen jag skrev om i "Ettan" hade nämligen nu bytt skola. Jag kom tillbaka efter sommarlovet, skiträdd för vad folk skulle säga till mig. Skulle någon vara med mig överhuvudtaget? Mina broar var brända med många, det hade M förstört för mig.

Som tur var så hittade jag mina änglar. Alexia och Bea som skulle vara mina närmsta allierade de kommande två åren, fram till studenten. De tog mig an och jag lärde känna deras kompisar. Jag vet aldrig om jag har tackat dom för det, men tacksam är jag! Även om de är en väldigt stor del i min gymnasietid så är det Teater den här bloggen ska handla om. 

Alexia och Bea <3

I tvåan fick vi lära oss mycket, det var först nu som vi började bjuda in publik (vänner, familj, andra elever) till att komma och kolla på det vi skapade på scen. Vi hade olika moment så som Shakespear, pantomim, halvmask, helmask, morderna scener och det värsta till sist, Clown!!

Jag som har clownfobi höll bokstavligen på att dö under dessa lektioner. Det var en av de värska saker jag varit med om! och jag kunde ju inte lära mig mycket av det heller, med tanke på att jag inte ville kolla på läraren så fort hon fick på sig en clownnäsa. Sen fanns det ju alltid klasskamrater som försökte skämta, de förstod inte riktigt allvaret i min rädsla. 

Men det var bara en del av det hela. Pantomim tyckte jag var otroligt intressant, väldigt lärorikt och "lätt" att lära sig. Det gjorde att man fick en helt annan kontroll över sin egna kropp. Jag kunde nu säga "Jag älskar dig" med hela kroppen och inte bara med inlevelse i en mening. Jag kunde spela igenom en hel pjäs, bara med hjälp av min kropp, mina medspelare och lite musik. Vi fick en uppgift att spela upp en känd film på 10 minuter, den skulle vara stum! Vår grupp fick Casino Royal! Med hjälp från Alice Cooper's Poison, vita skjortor och mörka byxor så klarade vi av det. Vi fick t.o.m med duschscenen. Jag kan än idag säga att jag är nöjd med den tolkningen. 

Då är vi på halvmask. Vi fick göra våra egna halvmasker och sedan använda dem i teatern. Halvmasker är alltså sånna som bara sitter från näsan och uppåt. Munnen är alltså fri. Det är en utmaning i sig för det är masken och din egna röst som bestämmer vilket humör din karaktär är på. Så där fick du in rösten på ett helt annat sätt. Skulle det vara en glad karaktär fick du se till att även din röst lät glad, skulle du vara trött så skulle din röst vara släpig och trött osv. Du kunde inte använda dig av ditt ansiktes olika miner utan fick förlita dig på att din röst skulle hålla, bjuda in publiken och hålla dem intresserade. Sen kunde du självklart använda dig utav resten av kroppen för att förmedla din känsla men det var inte en lätt uppgift. Man fick tänka utanför ramarna och kolla sig i en spegel både en och två gånger innan det såg bra ut. En utmaning men förbaskat bra när man får till det.   

Helmasken, nu kommer vi till det riktigt kluriga. Du har varken ansiktets mimik eller någon röst. möjligen ett grymtande eller en suck men inte mycket mer än så. Här har vi användning för kunskaperna vi fick från Pantomimen och Halvmasken. Det är till stor del halsen och ner du använder när du spelar med helmask. Du inser att om du har lillfingret fel så förändras din karaktär. Du måste konsentrera dig på hur du står där du står, när du ska stå där, hur du ska röra dig i just det tillfället för att få till den rätta känslan. Du vet DEN känslan som övertygar hela publiken om att du verkligen är jätteledsen, jätteglad, blyg, likgiltig osv. Alla kroppsrörelser måste nästan bli lite överdrivna för att de ska fungera. Vinkar du med fingrarna är du kanske flörtig medans om du vinkar med handen är du en 5 åring som precis blivit lämnad på dagis och vinkar du med hela armen kanske du vill få kontakt med din kompis som står 20 meter bort. På så sätt kan din karaktär förändras med bara en kroppsdel. Helt otroligt facinerande när man tänker på det. Du kommer aldrig tänka så mycket på din hålling som när du spelar med helmask.   

När vi kommer in på det som de flesta kallar för "riktigt" skådespeleri så tänker jag börja med morderna scener. Jag vet inte om jag kan kalla de för morderna eftersom alla dialoger som spelades upp kom från pjäser/filmer från 50-60 talet. Det var bland annat Linje lusta skriven som pjäs 1947, gjord som film 51 och 81. En pjäs med väldigt starka scener! Jag hade tyvärr inte den utan en helt annan som jag inte kommer ihåg vad den heter. Jag var i alla fall en alkoliserad morsa som tydligen skulle vara anorektisk (kul twist med tanke på att jag aldrig varit smal) med en dotter som alldeles för tydligt var i trottsåldern. Jag tror nästan att det var en av de starkaste och svåraste scenerna att spela. Inte rent fysiskt men psykist, jag kände mig anorektisk, hungrig och lätt berusad under de tillfällena vi spelade upp det. Så inne var jag i rollen! Självklart var jag aldrig något av det, för direkt efter jag spelat klart och gått av scenen så gick jag tillbaka till mitt vardagliga jag. Det tror jag är otroligt viktigt, för på scen är du din karaktär oavsett vad som händer i ditt privatliv. Din karaktär är ditt jobb, du är inte dig själv på scenen, du är den du spelar. Håll fokus på det du gör så blir det bra. 

Shakespear, shakespear, shakespear... vad ska jag säga, klassiker! Vissa tycker att det är urtjatat men jag tycker fortfarande att det är värt att föra upp. För det finns tusentals olika sätt du kan sätta upp hans pjäser. När vi började med Shakespear projektet i skolan så fick vi först en monolog ur en av hans pjäser. Jag fick amman från *Romeo och Juliet* och när jag övade inför lärarna så säger Alex "Har du ingen rolig röst att ge henna" och bara rakt från huvudet så började jag prata skånska. Alex och Stein skrattade och Stein sa "Skitbra Annika, skitbra. Fortsätt så" vilket slutade med att amman blev skånsk. När vi spelat upp monologerna så fick vi i uppgift att vi skulle spela upp hela pjäsen fast i utvalda delar. Så vi valde ut de mest visentliga ur pjäsen och spelade upp det, jag tror det tog 20 minuter ungefär. Vår grupp flippade ur totalt. Det var först två dagar innan uppspel för föräldrarna som vi fick ihop något vettigt. Innan dess var det mest bråk och diskutioner. Vilket lärde mig att man inte kan ha 5 stycken som ska försöka bestämma hur det ska vara. Det kan bara vara en som tar de slutgiltiga besluten, annars blir det inget annat än kaos och gegga av hela grejen. 

Så tvåan var ett intensivt teaterår. Inte nog med att man har väldigt mycket teater så har man även väldigt mycket övrigt plugg! Jag tog en extra kurs om regi som fick upp mina ögon för det jag egentligen ville hålla på med. Tänker dock inte gå in på det så detaljerat här eftersom jag tror det kommer bli ett betydligt längre inlägg om det.

Det jag tog med mig mest från tvåan var nog gemensamheten i klassen. Då var vi fortfarande en klass. Med många intriger och känslor. Blod, svett och tårar brukar man ju prata om, jag skulle vilja lägga till glädje, skratt och kärlek i det citatet så har vi andra året på gymnasiet. Tack!

"En dödsmärkt kärleksväg mot undergång,

Föräldradårskap, dråp och vedergällning,

En kärleksnatt som bryts av fågelsång

Är innehållet i vår föreställning –

Och har jag missat något av det hela

Så får ni se resten när ni ser oss spela"

B what u wanna b! // Annika!

Jag skrev i det förra inlägget att det var genom syrran det började och det är sant för så fortsatte det. 

Hon var nämligen vid tiden då jag skulle söka gymnasium tillsammans med en kille som gick på den skolan som jag snart skulle kalla för mitt andra hem. St. Eriks Gymnasium inriktning estetisk Teater. Jag kommer troligen vara honom evigt tacksam för att han fick upp mina ögon för den underbara värld som teatern för med sig. Jag fick två otroligt älskvärda teaterlärare, Stein och Alex. Sten med sin otroliga humor och humör, han hade/har otroligt med tålamod till vår lite mindre välorganiserade klass och för att inte tala om Alex, snubben från Kanada som hade härligaste brytningen i hela sverige (om jag ska säga min åsikt). 

Jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag klev in i lilla aulan första gången och fick se min framtida klass. MIN klass som jag skulle älska och hata i omgångar de närmaste tre åren. Jag minns hur jag stirrade ut varenda en av den som om de alla hade tagit min penna. Alla var nya och alla var misstänkta, för hur skulle jag kunna lita på några som är galna nog att gå på teater linje? Det finns alltid en anlednig till att man börjar på teater och de vanligaste är att man är bra på det eller att man älskar det så mycket att man lägger ner hela sin hjärta och själ i det. Om dom nu är bra på det så hur ska jag kunna lita på att det dom säger är sant? Jag menar, hur ska de veta att det jag själv säger är sant? Min enda tanke var att det skulle bli svårt att få vänner att lita på i den här klassen. Mina bekymmer var helt i onödan. Lunchen samma dag hälsade jag på fler av mina framtida vänner som jag idag håller så kära!  

Tillbaka till det jag faktiskt ska skriva om, teater! Det enda rådet jag hade fått var "gå inte in som att du är världsbäst på teater, för du kommer bli så grymt besviken på dig själv" och det rådet var något man skulle ta på allvar. Så jag gick bara in som att jag ägde hela teatersalen istället. Jodå, jag gick in som en Kung och kom ut som en bonde. Herrejävlar vad fel jag hade haft om allt jag trott. Äh vafan teaterlinjen kan väl inte vara så svårt eller? De här tre åren kommer att gå förbi på 5 röda sekunder. Jo tjena! Teater är inte lätt i början, det är faktiskt den enda sanna som jag kan säga just nu..

Man skulle ju lära sig en massa saker också. Att släppa loss och att våga vara totalt ûber pinsam inför 20 st främlingar. Det är inte lätt även om man tror det. Och sen ska man lära sig repliker och vart jag skulle stå på scenen när jag tilltalar min motspelare och jag ska inte stå med ryggen mot publiken och kolla upp när jag pratar och inte prata för tyst och framför allt artikulera så att publiken ens hör vad man säger.

Innan vi skulle sluta trean fick vi kolla på monologerna som vi själva skrev i ettan och jag trodde att jag skulle dö! På riktigt dö pågrund av att jag var så skamsen över hur DÅLIG jag var i ettan. När jag väl gick i ettan tyckte jag att jag gjorde jättebra ifrån mig, att jag pratade högt och tydligt och så. mhm jo men det märkte jag på filmen med tanke på att jag inte ens hörde min egna monolog för att jag pratade så lågt och ändå så var det knäpptyst i rummet.

Så om du tror att du är världsbäst på allt du gör så är du inte det. Det finns alltid nya saker, det är det som kallas utveckling. Så även om du jobbat på dramaten i 16 år eller om du varit med i 52 filmer så finns det fortfarande saker du kan lära dig. Du är långt från perfekt, men vafan, ingen jävla människa är perfekt. Tänk bara va tråkigt det skulle vara! Om alla bara gick runt och var perfekta hela tiden, vilken tråkig värld vi skulle få då.

Missta mig inte nu, jag älskar teater och kommer nog alltid att göra det! Jag menar jag spenderar all tid jag får över med att skriva manus eller kollar på olika pjäser som skulle vara kul att sätta upp. Jag har även tänkt på att starta en teatergrupp bara för att jag älskar det så mycket och jag skulle nog aldrig startat den här bloggen om jag inte ville utveckla mig själv och andra för den delen också!

För att komma tillbaka till mitt första år på St. Eriks så måste jag säga att det inte var så himla mycket dialoger eller repliker från manus. Vi började mjukt, vilket var otroligt bra! Vi började med improvisations övningar som "Bänken" och "Freez". Röstövningar som "Hey ho moskito" och "Hey ho nowhere to go". Lekar som "Muffinman" förgyllde min vardag! Varje dag var kändes ungefär som när man var liten och skulle på kalas. Jag längtade till skolan på lovdagar för att jag vile spela teater igen! Det är min passion och en stor del av mitt liv!

Ni kanske har hör uttrycket "What doesn't kill you makes you stronger" och jag tror det stämmer in mer på mitt liv än vad jag egentligen själv förstår. I ettan lyckades jag också bli kompis med en mytoman. Hon ljög för mig om det mesta och drog in mig i en värva av lögner! Men dethär ska inte handla om henne utan av vad jag fick ut av hennes lögner. Jag blev en otrolig människokännare som upptäckte direkt om någon situation var fel eller om någon var ledsen. Jag var omtyckt av de flesta i min klass och jag tyckte om de flesta i min klass också. Ettan var ett år jag aldrig kommer att glömma! Det var teaterns år! 

Jag är er evigt tacksamma för det första år jag fick med er (och även de kommande men det bli ett annat inlägg)

Mycket förändras med dig själv när du är i åldern 15-19 år. Du har oftast din tid i gymnasiet då och det kan både vara utmanande och spännande. Mina minnen kommer alltid att vara mina och ingen kommer någonsin att ta dem ifrån mig! ES09T vi kommer att ses igen och vi kommer förevigt rocka i Paradise City!

"Take me down to the paradise city
Where the grass is green and the girls are pretty
Oh won't you please take me home, yeah yeah!"

B what u wanna b! // Annika!

Allt började väl egentligen när min syster började gå på teater på fritiden. Jag tyckte det var intressant men jag var för upptagen med scouterna på den tiden så jag kom inte in i teatervärlden förän i 9:an.

På min gamla skola så sätter man alltid upp en musikal i maj samma år som man går ut. Det fanns självklart inget manus som passade till 30 skådespelare. Jag hamnade på efterfrågan i manusgruppen tillsammans med 4 andra. Men det blev som väntat, dvs jag skrev hela manuset själv.

Manuset bestod av hela 29 sidor, var av en var framsida och en var bara en sida med alla roller på. Så egentligen var självaste manuset på 27 sidor. Det handlade om en återträff med en klass "15 år senare", till en början verkar allt vara som en normal återträff men ganska snart urartar hela träffen och polis blandas in. Vid det tillfället var jag otroligt stolt över vad jag hade lyckats med, dvs skriva ett manus på tre veckor och få ihop den med klassen.

Till en början så ifrågasatte de vissa saker som stod i manuset och sa att de ville ha ett nytt manus, då tröttnade jag totalt och sa att om de nu ville ha ett annat manus så kunde väl de skriva ett nytt manus själva. Då insåg dem att jag inte tänkte skriva om hela manuset när vi hade ungefär 1,5 månader att repa in allt och få upp det på scenen med musik, danser och repliker. Det var tight men det gick.

Vi filmade hela pjäsen och jag har kollat igenom den ett antal gånger för att se vad som kunde göras bättre, vad som (kanske) var bra och vaad som rent ut sagt inte fungerade. En sak jag faktiskt irriterade mig på vara att jag inte fick vara med och regissera den eftersom jag även hade en roll i pjäsen.

Jag spelade en 30 årig alkoliserad mamma med två barn, 15 respektive 1 år. Finnemang, genom halva pjäsen satte jag mig i min "dotters" barnvagn och jag var också den biroll som hade flest repliker O.o hur det gick till vet jag inte (med tanke på att rollerna var inte satta när jag skrev manuset och jag delade inte ut rollerna).

Jag tror att en sak jag lärde mig där var att jag behövde planera mer, det gick inte att sätta upp en pjäs när man inte hade en fungerande planering. Sen så lärde jag mig också att man inte ska sätta upp en pjäs med en klass som inte har det minsta intresse för teater. Det gör att de blir omotiverade och vill hellre gå på sin t.ex fotbollsträning..  

*Hela gänget som var me i pjäsen(jag är längst till höger)*

Så om du är 15-16 år och bestämmer dig för att sätta upp en pjäs så vill jag berätta en sak för dig, var inte rädd för att be om hjälp! Jag bröt tillslut ihop och ville bara Deleta hela manuset, jag grät och mådde helt ärligt piss. Har du för mycket i skolan skulle jag också avråda dig för att skriva manuset just då. Skriv det på sommarlovet, då har du oftast tid.

B what u wanna b! // Annika!