Jag skrev i det förra inlägget att det var genom syrran det började och det är sant för så fortsatte det. 

Hon var nämligen vid tiden då jag skulle söka gymnasium tillsammans med en kille som gick på den skolan som jag snart skulle kalla för mitt andra hem. St. Eriks Gymnasium inriktning estetisk Teater. Jag kommer troligen vara honom evigt tacksam för att han fick upp mina ögon för den underbara värld som teatern för med sig. Jag fick två otroligt älskvärda teaterlärare, Stein och Alex. Sten med sin otroliga humor och humör, han hade/har otroligt med tålamod till vår lite mindre välorganiserade klass och för att inte tala om Alex, snubben från Kanada som hade härligaste brytningen i hela sverige (om jag ska säga min åsikt). 

Jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag klev in i lilla aulan första gången och fick se min framtida klass. MIN klass som jag skulle älska och hata i omgångar de närmaste tre åren. Jag minns hur jag stirrade ut varenda en av den som om de alla hade tagit min penna. Alla var nya och alla var misstänkta, för hur skulle jag kunna lita på några som är galna nog att gå på teater linje? Det finns alltid en anlednig till att man börjar på teater och de vanligaste är att man är bra på det eller att man älskar det så mycket att man lägger ner hela sin hjärta och själ i det. Om dom nu är bra på det så hur ska jag kunna lita på att det dom säger är sant? Jag menar, hur ska de veta att det jag själv säger är sant? Min enda tanke var att det skulle bli svårt att få vänner att lita på i den här klassen. Mina bekymmer var helt i onödan. Lunchen samma dag hälsade jag på fler av mina framtida vänner som jag idag håller så kära!  

Tillbaka till det jag faktiskt ska skriva om, teater! Det enda rådet jag hade fått var "gå inte in som att du är världsbäst på teater, för du kommer bli så grymt besviken på dig själv" och det rådet var något man skulle ta på allvar. Så jag gick bara in som att jag ägde hela teatersalen istället. Jodå, jag gick in som en Kung och kom ut som en bonde. Herrejävlar vad fel jag hade haft om allt jag trott. Äh vafan teaterlinjen kan väl inte vara så svårt eller? De här tre åren kommer att gå förbi på 5 röda sekunder. Jo tjena! Teater är inte lätt i början, det är faktiskt den enda sanna som jag kan säga just nu..

Man skulle ju lära sig en massa saker också. Att släppa loss och att våga vara totalt ûber pinsam inför 20 st främlingar. Det är inte lätt även om man tror det. Och sen ska man lära sig repliker och vart jag skulle stå på scenen när jag tilltalar min motspelare och jag ska inte stå med ryggen mot publiken och kolla upp när jag pratar och inte prata för tyst och framför allt artikulera så att publiken ens hör vad man säger.

Innan vi skulle sluta trean fick vi kolla på monologerna som vi själva skrev i ettan och jag trodde att jag skulle dö! På riktigt dö pågrund av att jag var så skamsen över hur DÅLIG jag var i ettan. När jag väl gick i ettan tyckte jag att jag gjorde jättebra ifrån mig, att jag pratade högt och tydligt och så. mhm jo men det märkte jag på filmen med tanke på att jag inte ens hörde min egna monolog för att jag pratade så lågt och ändå så var det knäpptyst i rummet.

Så om du tror att du är världsbäst på allt du gör så är du inte det. Det finns alltid nya saker, det är det som kallas utveckling. Så även om du jobbat på dramaten i 16 år eller om du varit med i 52 filmer så finns det fortfarande saker du kan lära dig. Du är långt från perfekt, men vafan, ingen jävla människa är perfekt. Tänk bara va tråkigt det skulle vara! Om alla bara gick runt och var perfekta hela tiden, vilken tråkig värld vi skulle få då.

Missta mig inte nu, jag älskar teater och kommer nog alltid att göra det! Jag menar jag spenderar all tid jag får över med att skriva manus eller kollar på olika pjäser som skulle vara kul att sätta upp. Jag har även tänkt på att starta en teatergrupp bara för att jag älskar det så mycket och jag skulle nog aldrig startat den här bloggen om jag inte ville utveckla mig själv och andra för den delen också!

För att komma tillbaka till mitt första år på St. Eriks så måste jag säga att det inte var så himla mycket dialoger eller repliker från manus. Vi började mjukt, vilket var otroligt bra! Vi började med improvisations övningar som "Bänken" och "Freez". Röstövningar som "Hey ho moskito" och "Hey ho nowhere to go". Lekar som "Muffinman" förgyllde min vardag! Varje dag var kändes ungefär som när man var liten och skulle på kalas. Jag längtade till skolan på lovdagar för att jag vile spela teater igen! Det är min passion och en stor del av mitt liv!

Ni kanske har hör uttrycket "What doesn't kill you makes you stronger" och jag tror det stämmer in mer på mitt liv än vad jag egentligen själv förstår. I ettan lyckades jag också bli kompis med en mytoman. Hon ljög för mig om det mesta och drog in mig i en värva av lögner! Men dethär ska inte handla om henne utan av vad jag fick ut av hennes lögner. Jag blev en otrolig människokännare som upptäckte direkt om någon situation var fel eller om någon var ledsen. Jag var omtyckt av de flesta i min klass och jag tyckte om de flesta i min klass också. Ettan var ett år jag aldrig kommer att glömma! Det var teaterns år! 

Jag är er evigt tacksamma för det första år jag fick med er (och även de kommande men det bli ett annat inlägg)

Mycket förändras med dig själv när du är i åldern 15-19 år. Du har oftast din tid i gymnasiet då och det kan både vara utmanande och spännande. Mina minnen kommer alltid att vara mina och ingen kommer någonsin att ta dem ifrån mig! ES09T vi kommer att ses igen och vi kommer förevigt rocka i Paradise City!

"Take me down to the paradise city
Where the grass is green and the girls are pretty
Oh won't you please take me home, yeah yeah!"

B what u wanna b! // Annika!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur ska man börja med att förklara andra året i gymnasiet? Omtumlande? Stressande? Fördjävligt? Underbart? Kaos? Ensamt? Mytomanen jag skrev om i "Ettan" hade nämligen nu bytt skola. Jag kom tillbaka efter sommarlovet, skiträdd för vad folk skull...

Allt började väl egentligen när min syster började gå på teater på fritiden. Jag tyckte det var intressant men jag var för upptagen med scouterna på den tiden så jag kom inte in i teatervärlden förän i 9:an. På min gamla skola så sätter man allt...