Allt började väl egentligen när min syster började gå på teater på fritiden. Jag tyckte det var intressant men jag var för upptagen med scouterna på den tiden så jag kom inte in i teatervärlden förän i 9:an.

På min gamla skola så sätter man alltid upp en musikal i maj samma år som man går ut. Det fanns självklart inget manus som passade till 30 skådespelare. Jag hamnade på efterfrågan i manusgruppen tillsammans med 4 andra. Men det blev som väntat, dvs jag skrev hela manuset själv.

Manuset bestod av hela 29 sidor, var av en var framsida och en var bara en sida med alla roller på. Så egentligen var självaste manuset på 27 sidor. Det handlade om en återträff med en klass "15 år senare", till en början verkar allt vara som en normal återträff men ganska snart urartar hela träffen och polis blandas in. Vid det tillfället var jag otroligt stolt över vad jag hade lyckats med, dvs skriva ett manus på tre veckor och få ihop den med klassen.

Till en början så ifrågasatte de vissa saker som stod i manuset och sa att de ville ha ett nytt manus, då tröttnade jag totalt och sa att om de nu ville ha ett annat manus så kunde väl de skriva ett nytt manus själva. Då insåg dem att jag inte tänkte skriva om hela manuset när vi hade ungefär 1,5 månader att repa in allt och få upp det på scenen med musik, danser och repliker. Det var tight men det gick.

Vi filmade hela pjäsen och jag har kollat igenom den ett antal gånger för att se vad som kunde göras bättre, vad som (kanske) var bra och vaad som rent ut sagt inte fungerade. En sak jag faktiskt irriterade mig på vara att jag inte fick vara med och regissera den eftersom jag även hade en roll i pjäsen.

Jag spelade en 30 årig alkoliserad mamma med två barn, 15 respektive 1 år. Finnemang, genom halva pjäsen satte jag mig i min "dotters" barnvagn och jag var också den biroll som hade flest repliker O.o hur det gick till vet jag inte (med tanke på att rollerna var inte satta när jag skrev manuset och jag delade inte ut rollerna).

Jag tror att en sak jag lärde mig där var att jag behövde planera mer, det gick inte att sätta upp en pjäs när man inte hade en fungerande planering. Sen så lärde jag mig också att man inte ska sätta upp en pjäs med en klass som inte har det minsta intresse för teater. Det gör att de blir omotiverade och vill hellre gå på sin t.ex fotbollsträning..  

*Hela gänget som var me i pjäsen(jag är längst till höger)*

Så om du är 15-16 år och bestämmer dig för att sätta upp en pjäs så vill jag berätta en sak för dig, var inte rädd för att be om hjälp! Jag bröt tillslut ihop och ville bara Deleta hela manuset, jag grät och mådde helt ärligt piss. Har du för mycket i skolan skulle jag också avråda dig för att skriva manuset just då. Skriv det på sommarlovet, då har du oftast tid.

B what u wanna b! // Annika!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur ska man börja med att förklara andra året i gymnasiet? Omtumlande? Stressande? Fördjävligt? Underbart? Kaos? Ensamt? Mytomanen jag skrev om i "Ettan" hade nämligen nu bytt skola. Jag kom tillbaka efter sommarlovet, skiträdd för vad folk skull...

Jag skrev i det förra inlägget att det var genom syrran det började och det är sant för så fortsatte det.  Hon var nämligen vid tiden då jag skulle söka gymnasium tillsammans med en kille som gick på den skolan som jag snart skulle kalla för mitt a...